Innebandy

Innebandy Innebandy är för mig livets krydda. Jag har levt med som en bästa kompis i 15 år. Både som spelare och tränare. Nu även jobbar jag med det på halvtid. Tänk vilken tur man kan ha.

När jag rotade hemma i gamla fotoalbum så hittade jag ett kort på mig som 2-åring med en innebandyklubba i handen spelandes i gröngräset i Gagnef. Fast min organiserade karriär som innebandyspelare började som 10-åring i Missionskyrkans lokaler, två kvarter ifrån där jag bodde i Uppsala. Där lirade vi varje söndag med välta bänkar som sarg, redan då upptäckte jag min starka förmåga att driva längst sarg ifrån backposition. Och där har jag fastnat ALLA år på plan. Tänk er att ha 15 år på backposition. Jag tror att backpositionen passade mig mycket pga. mitt behov av kontroll. Ifrån den positionen ser man ju hela planen och kan förbereda sina beslut. Kan även ha berott på att jag som spelare alltid skjutit måsskitar som suttit på handbollsmålet bakom sargen istället för i innebandymålet. Så därför måste jag skjuta ifrån mittlinjen. :O) Efter att ha spelat mest turneringen och inget seriespel med vårt glada tjejgäng på missionskyrkan så valde jag att börja spela i Wattholma IBK. Där spelade jag i 3 säsonger och sen tog jag en paus på ett halvår, trodde jag ville satsa på friidrott. Fick då till hösten 98 förfrågan ifrån ett DJ/Dam -lag i Frötuna IBF om jag ville börja spela med de. Jag tackade ja, och det är nog det bästa jag har gjort. Vilket härligt gäng vi var där, visserligen enormt mkt träning pga dubbla lag men gud vad kul det var. Blev ganska tidigt kapten i båda serierna och där börjar min ledarbana. I Frötuna blev jag kvar under fyra säsonger och det föll faktiskt en o annan tår när jag lämnade de för studier i Falun 2002.

Mitt under min karriär i Frötuna så åkte jag en termin till Wien för att bl.a. spela i Wiens stadslag. Det var en utvecklande termin! Vi åkte bl.a över till Schweiz för att spela cup. Det sista jag var med om i Österrike var att vi var med i ÖM dvs. Österikes motsvarighet på SM. Det härligaste var att vi vann, så nu kan jag skrocka med till de framtida barnbarnen att farmor/mormor minsann är Österrikisk mästare i Innebandy.

När jag flyttade till Falun för att säkra min Innebandy-framtid genom studier på Idrottstränaprogrammet så höll jag fortfarande på med min rehabilitering efter min korsband/menisk skada i vänster knä. Men ganska snabbt så dök det upp en förfrågan ifrån Sundborns damlag. Så februari 2003 började jag träna med de. Det blev en tung säsong för mig, dels för att man inte hade spelat på 9 månader och sen ett helt nytt lag. Sen för första gången så hade jag inte en solklar backplats utan var verkligen tvungen att kämpa mig till en plats i A-truppen. En jobbig men jätte-nyttig period. Självförtroendet fick sig en rejäl stöt, men som sagt jag tror de tär nyttigt för alla spelare att gå igenom en sådan period. Det gör att man får ny syn på träning och konkurrens.

I Sundborn spelade jag bara i 2 säsonger innan jag valde att flytta söderut för att skriva C-uppsats och söka jobb. Linköping blev destinationen och på ren flax så hamnade jag i div. 3 laget KFUM Linköping. ett härligt ungt gäng. Vi var 4 st. som var över 20 år. Jag hittade min plats ganska snabbt och när den dåvarande kaptenen åkte utomlands så tog jag över bindeln. En härlig slut på säsongen 04/05 blev det och vi vann div. 3 och gick upp i div. 2.

Till säsongen 05/06 fick flera nya (äldre,över 20) spelare. Jag klev dessutom upp och blev spelande tränare och lämnade då självklart över kaptensbindeln. Våra nyförvärv hjälpte till och kvaliten på spelet höjdes och vi gjorde en toppen första säsong i div. 2

För min del slutade säsongen med att inse att jag nu gjort mina år som spelare. Återigen kraschade knät för tredje gången och då är man tvungen att ta ett moget beslut att kliva över sargen och enbart vara coach.

Det är där jag står nu, adrenalinpåflödet är nästan lika stort som när jag var spelare. Att vara tränare innebär en enorm utmaning.